Min matchningsprocess

Tänkte lägga in en liten tidslinje, eller vad man kan kalla det för, om hur min matchningsprocess såg ut.
.
1 juli – får mejl om de sista justeringarna i min ansökan

2 juli – fixar allt som de gett tips om

3 juli – får min sista referens

4 juli – gör personlighetstest och skickar sen iväg min ansökan som samma dag blir accepterad

8 juli – får min första match med en familj i Belvedere, Kalifornien. Jag skickar iväg ett mejl och visar mitt intresse men de hör aldrig av sig

12 juli – får min andra match med en familj i San Francisco, Kalifornien som verkar superintressant

natten till 13 juli – får ett mejl av mamman i familjen som gärna vill bestämma en tid för att prata

13 juli – skypar med mamman i familjen i 40 minuter och bestämmer tid för att prata med pappan och yngsta dottern

14 juli – skypar med pappan och yngsta dottern i 20 minuter

17 juli – Skypar med mamman igen om allt möjligt. Hon säger att det här känns jättebra för dem och frågar om jag vill bli deras Au Pair, jag svarar då ja.

21 juli – Cultural Care ringer för att berätta om allt som ska skickas in och som behöver göras innan jag kan åka iväg

4 augusti – går till amerikanska ambassaden för att fixa visum

6 augusti – får hem visumet i brevlådan

6 augusti – gör min hälsoundersökning

12 augusti – lämnar in de sista papperna (hälsoundersökning och polisregister)

15 augusti – skypar med familjen igen och får denna gång prata även med äldsta dottern

.

Familj 1:

Stad: Belvedere, strax norr om san francisco, Kalifornien

Familj: Mamma, pappa, son 10, dotter 8 och dotter 4.

Djur: inget

.

Familj 2:

Stad: San Francisco, Kalifornien

Familj: Mamma, pappa, dotter 11 och dotter 7

Djur: En hund

.

Så som ni kanske ser så gick min matchningsprocess ganska så snabbt, vilket är superskönt. Jag sa ja till den första familjen jag skypade med och det är ju skönt att slippa gå igenom den nervositeten som skypesamtalen medförde mer än en gång. Jag hade läst lite tips och så inför det här med intervjun och alla sa att det var viktigt att inte säga ja till den första familjen om allt inte känns helt perfekt. Som tur för mig så gör det ju verkligen det. Det är klart att jag undrar lite vad jag hade kunnat hamna i för familj om jag fortsatt matchningsprocessen ett tag till men samtidigt så är jag så nöjd med en familjen jag har. Det känns så lätt att prata med dem, jag har träffat en av deras tidigare au pairer så jag har fått lite inside info så att säga och jag känner verkligen att jag är lik barnen och att vi har så mycket gemensamt.

Det som också är skönt med att ha fått en familj är att jag nu vet helt säkert när jag ska åka iväg. Hade jag suttit kvar i matchningsprocessen så hade det varit svårt att göra planer för hösten nu. Också att prata med familj efter familj blir nog jobbigt i längden, speciellt om man känner att det inte finns någon familj där ute som är en perfekt match, även också såklart om man tror att man hittat den perfekta familjen men de säger nej av någon anledning.

Hursomhelst så är jag så glad att allt är klart. Just nu så pendlar jag mellan att allt känns superbra och jag bara längtar efter att få åka och att jag är så himla nervös och frågar mig själv vad sjutton det är jag gett mig in på. Jag är däremot nästan 100% säkert på att det här verkligen kommer bli det roligaste jag gjort och att jag kommer tacka mig själv för att jag vågade göra det här.

Ansökan och allt som hörde till

Jag skrev inte på någon blogg om vad som hände under själva ansökningsprocessen så jag tänkte att det är en bra början för denna blogg.

Jag har tänkt på att jag ska åka iväg som Au Pair i flera år. Jag tror att den första gången jag funderade på om det skulle kunna vara något för mig var när jag började ettan på gymnasiet, dvs tre år sen nu. Vid den tiden så hade jag ju hela tre år kvar av skolan och att tänka på vad jag skulle göra direkt efter studenten var svårt då det var så lång tid kvar. Sedan glömde jag bort det lite, eller ja, jag la väl inte så mycket fokus på att fundera på vad jag skulle göra sen när jag hade så mycket i skolan just då. I slutet av tvåan så poppade den idén upp igen i alla fall och eftersom det då bara var ett år kvar innan min tid i skolan skulle ta slut så kändes det som en bra tid att börja bestämma vad jag skulle hitta på efter gymnasiet. Eftersom det är en del saker man måste ha gjort för att få åka som Au Pair (200 timmars barnerfarenhet och körkort) så var jag tvungen att sätta gång med i alla fall barnerfarenheten på en gång. Så förra sommaren samt en vecka i mars detta år så jobbade jag gratis på en förskola inne i stan. Jag fick därigenom en hel del timmar att visa i min ansökan samt en superbra referens.

Jag var rätt seg när det kom till mitt körkort. Jag började övningsköra lite mer än ett år efter jag fyllt 16. Jag kände inte riktigt att det här med bil var något som jag verkligen behövde på en gång och därmed så tog det en stund för mig att komma igång med övningskörandet, samt att jag var jätterädd för att ge mig ut i trafiken. Men men, när jag väl hade bestämt mig för att det var Au Pair jag ville bli efter skolan så var ju körkortet en viktig del i det hela. Så i slutet av januari detta år så började jag på körskola samt att jag och pappa övningskörde så ofta vi kunde och i mitten av april hade jag äntligen mitt körkort.

När jag väl hade alla delar som det var krav på för att få åka iväg så började jag fokusera på den väldigt stora ansökan som skulle skickas in. En del saker tog väldigt kort tid att fylla i medan andra skulle man skriva längre förklaringar till. Det gick rätt så segt i början då det kändes som om det var så mycket så att jag inte ens orkade kolla på den, men tillslut så var det tajt om tid och jag var tvungen att avsluta den. Jag blev klar med allt i början av juli och då var det dags att börja förbereda mig för att prata med familjer. Jag hade pratat med en av de som jobbar på Cultural Care någon gång i mitten av maj och hon sa att ifall jag skickade in min färdiga ansökan i slutet av maj/början av juli så skulle jag nog kunna komma iväg i augusti-september. Vid den tiden, då alla mina prov var slut och den enda jag hade kvar var studenten, så fanns det ju en hel del tid att sätta mig med ansökan men det blev aldrig av. Så dagarna flög iväg och i mitten av juni hade jag fortfarande inte skickat in min färdiga ansökan. Jag började då känna att nu är det för tusan dags och tvingade mig själv att göra lite varje dag. Den blev i alla fall klar till slut och även fast den kom in en månad senare än de hade sagt var bra så kommer jag iväg vid den tiden jag vill.

Det är hursomhelst en hel del saker som ska finnas i den där ansökan och en hel del saker som måste göras runtomkring och det var jobbigt när jag väl satt där men nu när det är klart så är jag så glad att jag inte gav upp för att det var irriterande utan att jag gjorde det. För att den 8:e september så flyttar jag till San Francisco för att jobba hos en alldeles underbar familj med två döttrar på 7 och 11 år.